Beskrivning
Kyrkan Santo Sepolcro är en liten åttkantig kyrka mellan via San Martino och Lungarno, i hjärtat av Pisa. Med sitt pyramidtak och sina stenväggar ser den ut som ett litet slott, men den är ingen tempelriddarbyggnad.
Den tillhörde johanniterna, Sankt Johannes av Jerusalems orden, och sedan Malteserriddarna. Många tror att det är en tempelriddarkyrka, men det är ett misstag.
Inuti bär åtta kalkstenspelare spetsbågar och en hög tambur med fönster, krönt av en pyramidformad spira i orappad tegel. Runt om löper en gång, också den åttkantig: titta bara uppåt så förstår du hur den är byggd.
Missa inte gravplattan över Maria Mancini, kardinal Mazarins systerdotter och Solkungen Ludvig XIV:s favorit. Lite längre bort finns brunnen med hinken som man tror tillhörde den heliga Ubaldesca, som hämtade vatten där åt pilgrimerna.
Intressanta är också portalerna, var och en i sin stil, med bladornament och huvuden av lejon eller tjurar skulpterade i marmor. Där finns också helgonets byst-relikvarie från 1400-talet och en tavla på pannå, en Madonna med barnet, från samma sekel.
Namnet kommer från det korståg som leddes av Pisas ärkebiskop Daimbert. När de kom hem ville pisanerna ha en byggnad som samtidigt var kyrka, sjukhus, härbärge och kloster: interiören återger Den heliga graven, och den åttkantiga exteriören påminner om Omarmoskén, som man då trodde var Salomos tempel.
En minnestavla på klocktornet säger att arkitekten skulle vara Diotisalvi, som ritade Baptisteriet. Forskare tvivlar dock på det, bland annat för att inskriptionen sitter på tornet och inte på kyrkan. Om kyrkan kom före eller efter Baptisteriet är fortfarande oklart.
På 1800-talet tog en restaurering bort 1500-talets portik och den barocka inredningen och lade fram det ursprungliga golvet, mer än en meter under torgets nivå. Bygget är så exakt att hela byggnaden ryms i en kub på cirka 24 meter, alltså 41 braccia.
Den tillhörde johanniterna, Sankt Johannes av Jerusalems orden, och sedan Malteserriddarna. Många tror att det är en tempelriddarkyrka, men det är ett misstag.
Inuti bär åtta kalkstenspelare spetsbågar och en hög tambur med fönster, krönt av en pyramidformad spira i orappad tegel. Runt om löper en gång, också den åttkantig: titta bara uppåt så förstår du hur den är byggd.
Missa inte gravplattan över Maria Mancini, kardinal Mazarins systerdotter och Solkungen Ludvig XIV:s favorit. Lite längre bort finns brunnen med hinken som man tror tillhörde den heliga Ubaldesca, som hämtade vatten där åt pilgrimerna.
Intressanta är också portalerna, var och en i sin stil, med bladornament och huvuden av lejon eller tjurar skulpterade i marmor. Där finns också helgonets byst-relikvarie från 1400-talet och en tavla på pannå, en Madonna med barnet, från samma sekel.
Namnet kommer från det korståg som leddes av Pisas ärkebiskop Daimbert. När de kom hem ville pisanerna ha en byggnad som samtidigt var kyrka, sjukhus, härbärge och kloster: interiören återger Den heliga graven, och den åttkantiga exteriören påminner om Omarmoskén, som man då trodde var Salomos tempel.
En minnestavla på klocktornet säger att arkitekten skulle vara Diotisalvi, som ritade Baptisteriet. Forskare tvivlar dock på det, bland annat för att inskriptionen sitter på tornet och inte på kyrkan. Om kyrkan kom före eller efter Baptisteriet är fortfarande oklart.
På 1800-talet tog en restaurering bort 1500-talets portik och den barocka inredningen och lade fram det ursprungliga golvet, mer än en meter under torgets nivå. Bygget är så exakt att hela byggnaden ryms i en kub på cirka 24 meter, alltså 41 braccia.