Beskrivning
Pisanerna kallar den «den gamla domkyrkan». Kyrkan San Paolo a Ripa d'Arno ligger vid flodstranden, på ett torg som bär dess namn, och är ett av den pisanska romanikens mästerverk.
Smeknamnet förstår man när man ser fasaden: lisener, fem blinda arkader med oculi och romber, tre rader loggior, som i katedralen på Piazza dei Miracoli. Beklädnaden av tvåfärgade band återanvänder romersk marmor.
Kyrkan finns belagd från 1032, men grundades före år tusen. Under bygget av domkyrkan kunde gudstjänster hållas här vid de stora högtiderna. 1149 invigdes den av påve Eugenius III.
Planen har formen av ett T med tre skepp, sju travéer, en kupol i tvärskeppets korsning och ett tak av synliga träbjälkar. Svagt spetsiga bågar och smala fönster släpper in ljus i de tjocka väggarna.
Missa inte den romerska sarkofagen från 300-talet, med de två makarna skulpterade i mitten, som återanvändes för att begrava Burgundio, en medeltida jurist. Sedan Buffalmaccos fresker på en pelare: den helige Bartolomeus och den helige Franciskus, med ryggen mot varandra.
Även krucifixet på träpanel är värt en blick, med huvudet från 1100-talet och resten från 1200-talet. I vänstra tvärskeppet finns Madonnan med barnet och helgon av Turino Vanni, från 1397.
I århundraden var kyrkan hjärtat i ett kloster, först benediktinskt, sedan vallombrosanskt från 1092 till 1409 och till sist för Sankt Stefans riddare. Bakom absiden fanns en klosterkringgång och en andra låg intill södra sidan.
Bombningarna under andra världskriget förändrade allt: klosterkringgångarna och klocktornet revs, och bara det lilla kapellet Sant'Agata bakom absiden finns kvar. 1798, när orden upplöstes, blev kyrkan församlingskyrka. Stängd 2012 på grund av takets dåliga skick restaurerades den även med hjälp av en insamling och togs i bruk igen 2019.
Smeknamnet förstår man när man ser fasaden: lisener, fem blinda arkader med oculi och romber, tre rader loggior, som i katedralen på Piazza dei Miracoli. Beklädnaden av tvåfärgade band återanvänder romersk marmor.
Kyrkan finns belagd från 1032, men grundades före år tusen. Under bygget av domkyrkan kunde gudstjänster hållas här vid de stora högtiderna. 1149 invigdes den av påve Eugenius III.
Planen har formen av ett T med tre skepp, sju travéer, en kupol i tvärskeppets korsning och ett tak av synliga träbjälkar. Svagt spetsiga bågar och smala fönster släpper in ljus i de tjocka väggarna.
Missa inte den romerska sarkofagen från 300-talet, med de två makarna skulpterade i mitten, som återanvändes för att begrava Burgundio, en medeltida jurist. Sedan Buffalmaccos fresker på en pelare: den helige Bartolomeus och den helige Franciskus, med ryggen mot varandra.
Även krucifixet på träpanel är värt en blick, med huvudet från 1100-talet och resten från 1200-talet. I vänstra tvärskeppet finns Madonnan med barnet och helgon av Turino Vanni, från 1397.
I århundraden var kyrkan hjärtat i ett kloster, först benediktinskt, sedan vallombrosanskt från 1092 till 1409 och till sist för Sankt Stefans riddare. Bakom absiden fanns en klosterkringgång och en andra låg intill södra sidan.
Bombningarna under andra världskriget förändrade allt: klosterkringgångarna och klocktornet revs, och bara det lilla kapellet Sant'Agata bakom absiden finns kvar. 1798, när orden upplöstes, blev kyrkan församlingskyrka. Stängd 2012 på grund av takets dåliga skick restaurerades den även med hjälp av en insamling och togs i bruk igen 2019.