Beskrivning
Kyrkan San Francesco är Pisas näst största kyrka, efter katedralen. Den ligger vid torget med samma namn, med sin klostergård, och är ett stort exempel på franciskansk arkitektur med ett enda långhus.
Det som slår en är långhuset, 18 meter brett och upp till 22 vid tvärskeppet, bland de bredaste i toskanska kyrkor. Ovanför syns de öppna takstolarna av trä.
Klocktornet är djärvt: invändigt vilar det på konsoler från två sidor. Fasaden i marmor från San Giuliano, påbörjad på 1300-talet, blev färdig först 1603, under Medicitiden.
Missa inte freskerna i kapitelsalen, av Niccolò di Pietro Gerini (1392), och de i sakristian, av Taddeo di Bartolo (1397). De är fortfarande mycket uttrycksfulla, även om de inte är perfekt bevarade.
På motreformationens altaren hänger stora dukar av tidens bästa toskanska konstnärer, som Cigolis Födelsen och Ventura Salimbenis Himmelsfärd. Av de rika freskerna från 1300-talet finns bara fragment och sinopier kvar.
Här är greve Ugolino della Gherardesca begravd, med sina söner och barnbarn: de som enligt Dante dog av hunger i tornet. Som förrädare lades Ugolino i klostergården, utanför den stora släktgraven.
Först i början av 1900-talet flyttades hans förmodade kvarlevor till kapellet inne i kyrkan, efter att den stora släktgraven hade plockats isär och flyttats till olika platser.
Sedan förlorade kyrkan nästan allt. Napoleons plundring förde Cimabues Maestà, Giottos Franciskus stigmatisering och en målning av Benozzo Gozzoli till Louvren. Den enda räddade altartavlan, av Giunta Pisano, finns i dag på Museo di San Matteo.
År 1863 avsakraliserades kyrkan och blev kasern, sedan magasin. Den öppnades för gudstjänst igen 1901, med nya glasfönster ritade av Galileo Chini och Francesco Mossmeyer, tack vare en kommitté av medborgare.
Det som slår en är långhuset, 18 meter brett och upp till 22 vid tvärskeppet, bland de bredaste i toskanska kyrkor. Ovanför syns de öppna takstolarna av trä.
Klocktornet är djärvt: invändigt vilar det på konsoler från två sidor. Fasaden i marmor från San Giuliano, påbörjad på 1300-talet, blev färdig först 1603, under Medicitiden.
Missa inte freskerna i kapitelsalen, av Niccolò di Pietro Gerini (1392), och de i sakristian, av Taddeo di Bartolo (1397). De är fortfarande mycket uttrycksfulla, även om de inte är perfekt bevarade.
På motreformationens altaren hänger stora dukar av tidens bästa toskanska konstnärer, som Cigolis Födelsen och Ventura Salimbenis Himmelsfärd. Av de rika freskerna från 1300-talet finns bara fragment och sinopier kvar.
Här är greve Ugolino della Gherardesca begravd, med sina söner och barnbarn: de som enligt Dante dog av hunger i tornet. Som förrädare lades Ugolino i klostergården, utanför den stora släktgraven.
Först i början av 1900-talet flyttades hans förmodade kvarlevor till kapellet inne i kyrkan, efter att den stora släktgraven hade plockats isär och flyttats till olika platser.
Sedan förlorade kyrkan nästan allt. Napoleons plundring förde Cimabues Maestà, Giottos Franciskus stigmatisering och en målning av Benozzo Gozzoli till Louvren. Den enda räddade altartavlan, av Giunta Pisano, finns i dag på Museo di San Matteo.
År 1863 avsakraliserades kyrkan och blev kasern, sedan magasin. Den öppnades för gudstjänst igen 1901, med nya glasfönster ritade av Galileo Chini och Francesco Mossmeyer, tack vare en kommitté av medborgare.