Beskrivning
Bågar, tvåljusfönster, sten och tegel: vid första anblicken ser Palazzo delle Poste i Pisa ut som ett medeltida palats. I själva verket invigdes det den 28 oktober 1929, på södra sidan av det stora Piazza Vittorio Emanuele II, mellan gamla stan och de nya stadsdelarna. Dess ”pisanska stil” var helt uträknad.
År 1924 utlyste kommunen en tävling, och ingenjörerna Federigo Severini och Giulio Buoncristiani vann. Pressen på den tiden prisade det just för det: i ritningen hade man tagit hänsyn till några av den pisanska arkitekturens mest värdefulla exempel. Resultatet är en fri blandning av nyromanskt och nygotiskt.
Fasaden öppnar sig i en halvcirkel mot torget, som är runt. På bottenvåningen löper en lång pelargång av rundbågar på åttkantiga stenpelare och ovanför tegelväggar uppdelade av lisener, med ett tvåljusfönster på varje våning och spetsbågar på de två hörnbyggnaderna.
I mitten stiger stenen utan avbrott ända upp till taket. På huvudvåningen finns en balkong med balustrad, som en balkongdörr med tre ljus öppnar sig mot. Högre upp omger tre marmorreliefer och andra av sten de trippelfönstren.
På baksidan byter palatset ansikte: konstgjord sten och tegel varvas med enkelt putsade delar, med tvåljusfönster och enkla fönster. Den låga muren med smidesjärnsgrinden binder samman helheten mot gatan.
Inuti leder en entré till den stora lucksalen, täckt av ett vidsträckt takfönster. På båda sidor finns två små trapetsformade gårdar och trapporna, bland dem huvudtrappan. På de övre våningarna finns kontoren, arkiven, matsalen och personalföreningen.
Med palatset ändrades också torget. Bort med palmer och plataner, ersatta av pinjer; bort med den stora bassängen med fontänen och kioskerna med drycker och frukt, som ansågs föga lämpliga för den nya stadsmiljön. År 1929 planerade man ett Palazzo del Littorio bredvid, som sedan ersattes av provinsförvaltningens palats.
Det sistnämnda liknar Posten väldigt mycket, som en bror: även det ritades av Severini. De två byggnaderna bildar en exedra som fond till torget och sluter de två axlarna Corso Italia och via D'Azeglio, framför den breda raka viale Gramsci.
År 1924 utlyste kommunen en tävling, och ingenjörerna Federigo Severini och Giulio Buoncristiani vann. Pressen på den tiden prisade det just för det: i ritningen hade man tagit hänsyn till några av den pisanska arkitekturens mest värdefulla exempel. Resultatet är en fri blandning av nyromanskt och nygotiskt.
Fasaden öppnar sig i en halvcirkel mot torget, som är runt. På bottenvåningen löper en lång pelargång av rundbågar på åttkantiga stenpelare och ovanför tegelväggar uppdelade av lisener, med ett tvåljusfönster på varje våning och spetsbågar på de två hörnbyggnaderna.
I mitten stiger stenen utan avbrott ända upp till taket. På huvudvåningen finns en balkong med balustrad, som en balkongdörr med tre ljus öppnar sig mot. Högre upp omger tre marmorreliefer och andra av sten de trippelfönstren.
På baksidan byter palatset ansikte: konstgjord sten och tegel varvas med enkelt putsade delar, med tvåljusfönster och enkla fönster. Den låga muren med smidesjärnsgrinden binder samman helheten mot gatan.
Inuti leder en entré till den stora lucksalen, täckt av ett vidsträckt takfönster. På båda sidor finns två små trapetsformade gårdar och trapporna, bland dem huvudtrappan. På de övre våningarna finns kontoren, arkiven, matsalen och personalföreningen.
Med palatset ändrades också torget. Bort med palmer och plataner, ersatta av pinjer; bort med den stora bassängen med fontänen och kioskerna med drycker och frukt, som ansågs föga lämpliga för den nya stadsmiljön. År 1929 planerade man ett Palazzo del Littorio bredvid, som sedan ersattes av provinsförvaltningens palats.
Det sistnämnda liknar Posten väldigt mycket, som en bror: även det ritades av Severini. De två byggnaderna bildar en exedra som fond till torget och sluter de två axlarna Corso Italia och via D'Azeglio, framför den breda raka viale Gramsci.