Beskrivning
Ponte di Mezzo ligger i Pisas ideala mitt och förenar stadens två halvor: Piazza Garibaldi, på Tramontana-sidan, och Piazza XX Settembre, på Mezzogiorno-sidan, där Palazzo Pretorio, stadshuset och Logge di Banchi ligger. Det är ett enda valv på 72 meter, totalt 89 meter långt.
Här hålls, den sista lördagen i juni, Gioco del Ponte: Mezzogiorno och Tramontana kämpar om bron genom att knuffa en vagn. På Mezzogiorno-sidan ligger Logge di Banchi. Mitt på körbanan finns en kopia av det pisanska korset, och vid ingångarna påminner fyra klot om den tidigare bron.
Den nuvarande bron är av armerad betong, med sidorna klädda i vit sten från Verona. Den har två tvillingar över Tibern i Rom, Ponte Testaccio och Ponte Duca d'Aosta.
Fram till 1100-talet hade Pisa bara en bro, av trä, där Santa Cristina i dag ligger.
Ponte di Mezzos historia börjar 1035, året för segern vid Lipari, då en träbro byggdes om i sten just här, och 1388 restaurerades den på order av Pietro Gambacorta. År 1635 fick en översvämning av Arno den att rasa, och återuppbyggnaden tog ungefär trettio år, med tre olika arkitekter.
Den förste avgick. Den andre, Alessandro Bortolotti, försökte sig på ett enda valv, djärvt för sin tid: det höll i åtta dagar, och han hamnade i fängelse. Den tredje, Francesco Nave, lyckades 1660 med tre valv, genom att riva de sista åtta bodarna på ena stranden.
Den 22 juli 1944 sprängde tyska minor den. För pisanerna var återuppbyggnaden en symbol, och en folkomröstning utlystes: tre valv som förut, eller bara ett?
Förslaget med tre spann «Post Fata Resurgo» av Ettore Fagiuoli var kommitténs favorit.
Men det enda valvet vann, i förslaget «Conte Ugolino». Bron byggdes mellan 1947 och 1950 av bolaget Ferrobeton, ett välkänt namn i italiensk byggnation, efter beräkningar av ingenjör Giulio Krall; det vinnande förslaget var undertecknat av arkitekter och ingenjörer tillsammans med skulptören Mario Bertini. Av den gamla bron återstår de fyra kloten och sidornas marmorbeklädnad.
Missa inte
• Gioco del Ponte.
• Logge di Banchi.
• Det pisanska korset.
Visste du att…?
• Den ligger lite längre nedströms än den gamla: den skulle trafikera en ny gata parallell med corso Italia, som aldrig byggdes.
• Under 1900-talets första decennier gick även spårvagnsspår över bron.
Här hålls, den sista lördagen i juni, Gioco del Ponte: Mezzogiorno och Tramontana kämpar om bron genom att knuffa en vagn. På Mezzogiorno-sidan ligger Logge di Banchi. Mitt på körbanan finns en kopia av det pisanska korset, och vid ingångarna påminner fyra klot om den tidigare bron.
Den nuvarande bron är av armerad betong, med sidorna klädda i vit sten från Verona. Den har två tvillingar över Tibern i Rom, Ponte Testaccio och Ponte Duca d'Aosta.
Fram till 1100-talet hade Pisa bara en bro, av trä, där Santa Cristina i dag ligger.
Ponte di Mezzos historia börjar 1035, året för segern vid Lipari, då en träbro byggdes om i sten just här, och 1388 restaurerades den på order av Pietro Gambacorta. År 1635 fick en översvämning av Arno den att rasa, och återuppbyggnaden tog ungefär trettio år, med tre olika arkitekter.
Den förste avgick. Den andre, Alessandro Bortolotti, försökte sig på ett enda valv, djärvt för sin tid: det höll i åtta dagar, och han hamnade i fängelse. Den tredje, Francesco Nave, lyckades 1660 med tre valv, genom att riva de sista åtta bodarna på ena stranden.
Den 22 juli 1944 sprängde tyska minor den. För pisanerna var återuppbyggnaden en symbol, och en folkomröstning utlystes: tre valv som förut, eller bara ett?
Förslaget med tre spann «Post Fata Resurgo» av Ettore Fagiuoli var kommitténs favorit.
Men det enda valvet vann, i förslaget «Conte Ugolino». Bron byggdes mellan 1947 och 1950 av bolaget Ferrobeton, ett välkänt namn i italiensk byggnation, efter beräkningar av ingenjör Giulio Krall; det vinnande förslaget var undertecknat av arkitekter och ingenjörer tillsammans med skulptören Mario Bertini. Av den gamla bron återstår de fyra kloten och sidornas marmorbeklädnad.
Missa inte
• Gioco del Ponte.
• Logge di Banchi.
• Det pisanska korset.
Visste du att…?
• Den ligger lite längre nedströms än den gamla: den skulle trafikera en ny gata parallell med corso Italia, som aldrig byggdes.
• Under 1900-talets första decennier gick även spårvagnsspår över bron.